Herrejesus, det här var inte alls vad jag hade förväntat mig. Guardians of The Galaxy är inte bara bra, utan den bästa rymdoperafilmen på – ja, hur länge som helst. Att Marvel Studios hade det här i sig trodde i alla fall inte jag som gäspat mig igenom den större delen av de senaste årens superhjälterullar. Genidraget här verkar vara att bussa ihop en ung lovande regissör (James Gunn) med en smått briljant manusförfattare (Nicole Pearlman) och låta dem tolka en obskyr serie som inte gjort något större avtryck tidigare. Det är som om friheten från tunga förväntningar, jämfört med tunga titlar som Spiderman och X-Men, har gjort att filmskaparna kunant göra precis den film de såg framför sig. Och det är en smått fantastisk vision de fäst på duk. Att filmens nu tar avstamp i 1988 och en ung pojke och snilleblixten att bygga hela filmen på en fond av 70- och 80-talsmusik gör att den tonmässigt direkt placerar sig nära klassiker som The Last Starfighter